Jag brukar sällan engagera mig i sånt som skrivs om skolan av olika debattörer då jag tycker mig gjort min ”samhällstjänst”, men en krönika av Marie Wallin i Landets Fria 6 maj 2015 om landsbygdsskolorna satte min fantasi i rörelse.
Artikeln nämner de vanliga argumenten från politiker om nödvändigheten av effektivisering på grund av vikande elevunderlag när folk flyttar från landsbygden, men framförallt beskriver Wallin en rad positiva saker om landsbygsskolorna som ”bullerbykänsla”, ”nära till natur” ”vatten”, ”lanthandel” och ”trygga små skolor”. Här gick min fantasi igång från min egen skoltid i en landsbygdskola. Jag tänker då inte främst på själva skolgången och lektionerna utan själva miljön ”runtomkring”.
Jag hade förmånen att få gå i en landsbygdsskola, byggd i början av 1950-talet. Här fanns både fräscha lokaler och barnbespisning. Skolan låg halvannan kilometer hemifrån och att man skulle åka skolskjuts den lilla sträckan fanns inte i tankevärlden, snarare tyckte man väl synd om dem som dagligen måste trängas på skolbussarna från det närbelägna brukssamhället och från mer avlägsna trakter på landsbygden.
I en liten bok som jag kallat Skolvägen beskriver jag vad som lockade, fascinerade och ibland skrämde en ”folkskolegrabb” på väg till eller från skolan på 50-talet. Trots det blir en uppräkning av olika händelser så som jag minns dem idag mer än ett halvsekel senare, tror jag att dessa i någon mening bildar en helhet som gör ett avtryck i personligheten och bidrar till vem man faktiskt ”blir” senare i livet.
Lars-Erik Jonsson
juli 2015
(Foto: Lars-Erik Jonsson)