”I den liberala ideologin är behovet av vinst så viktigt att det står över i stort sett alla andra samhällsbehov”.
Jag läser en mycket intressant analys av samhällsekonomin av Stefan Koch i Dagens ETC (11 sep) om tillväxt och fördelning. Finansminister Borg (och andra marknadsliberaler uttalar med självklarhet (och en god portion statsmannamässig auktoritet) att ”utan tillväxt finns inget att fördela”. Det är kanske så att om man upprepar detta tillräcklig många gånger så tror vi att det faktiskt är så; jag erkänner att jag också har funnit detta rimligt. Men efter att jag läst Kochs artikel fick jag lite funderingar som jag vill försöka utveckla här, i första hand för att försöka förstå själv men gärna också med hjälp av ”input” utifrån.
Tanken med tillväxttesen är som jag förstår den att om vi har god tillväxt i samhällsekonomin har alla möjlighet att få det bättre, således även de som inte direkt bidrar på ett på ett påtagligt sätt genom att producera och sälja därför att det betalas skatter och avgifter som kan omsättas i välfärdssystemet. Ibland beskrivs detta som att välståndet ”sipprar ner” till alla och att det är nödvändigt att några får bli osmakligt rika då det trots all gynnar massorna. Sannolikt har detta fungerat i den s.k. tredje världen. Hans Rosling brukar beskriva den välståndsökning som har skett i många ”fattiga” länder. Nu finns det förstås oändligt många bevis på det elände som rovkapitalismen har åstadkommit världen över men jag ska försöka att inte tappa tråden i min undersökning.
När det kommet till s.k. rika länder som Sverige får kanske tillväxttesen ett annat sammanhang. När finansministern kräver tillväxt som villkor för reformer och ökat välstånd, är det idén om något som sipprar han avser. Om det går bra för företagen…..etc, har vi råd med ….etc.
Men Sverige är ju inget fattigt land, åtminstone inte för åtskilliga av de som bor där. Jag hörde på radion häromdagen att privata tillgångar låg kring 1000 miljarder! Här finns förstås risk att jag missförstått något eftersom det rör sig om fantasisiffror.
När så finansministern säger i en bildtext i ETC: ”…utan tillväxt kan det [tvinga fram en förbättring för vissa grupper i samhället] inte göras utan att några grupper får det sämre” så står han med sitt yttrande som i stålkastarljus inför mig och jag inser att han aldrig har tänkt sig att välfärd för de många handlar om FÖRDELNING av de enorma resurser vi har här i landet.
Han har aldrig ens tänkt tanken (jo, men han inser att den är politiskt omöjlig för hans gelikar) att välfärd handlar just exakt om att fördela resurser och att detta är politikens uppgift och inte marknadsliberalismens. Utan ett starkt samhälle som håller marknaden i örat kommer ”mer pengar i plånboken” alltid att prioriteras på bekostnad av statskassan.
Så tror jag men det kan förstås vara vanföreställningar?