Allt mer av den politiska debatten präglas av ekonomiprat där politikerna formligen pucklar på varandra med miljarder som ska spenderas, sparas eller användas på förment bättre sätt. Det är nog inte uteslutet att debattens inriktning gynnar partier som har köp-och-sälj av samhällstjänster som politisk idé.
Vi har fått oss inpräntat att det behövs tillväxt för att välfärden ska säkras men är det så enkelt att ökad tillväxt automatiskt ger ökad välfärd? Är det så självklart att skolan eller vården får bättre villkor om bilföretagen eller restaurangerna gör bättre vinster? Måste det inte också finnas en politisk vilja att se till att överskottet fördelas på något sätt? Men här är det väl nåt jag inte begriper, kanske.
En som verkar begripa sig på såväl ekonomi som politik är Kajsa Ekis Ekman. Hon beskriver i ETC att vår ”BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. /…/ Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård”.
BNP finns förstås tillförlitlig statistik på, så där finns väl knappast något att ifrågasätta, men den stora fråga som infinner sig är förstås varför vi inte har uppnått det som Ekman beskriver som möjligt. Tänk om politikerna sa att, ”vi är dubbelt så effektiva, mätt i BNP, som vi var för ett trettiotal år sedan och därför har vi råd att kosta på gamla, sjuka och skolbarn mycket mera; ja, det finns fler områden som t.ex. hela kultursektorn som också kunde få förbättrade villkor.”
Det enkla svaret på att vi istället måste finna oss i försämrade villkor är att politikerna har valt att inte fördela den ökade produktionen så att den kommer dit där den gör mest nytta. Eller med Ekmans ord: ”Det beror på att Sveriges regeringar beslutat att göra det offentliga fattigare och det privata rikare.”
Ekman avslutar sin krönika med att det kommande valet ger oss en möjlighet att vara med och bestämma om hur våra tillgångar ska fördelas. Om vi inte tycker att ”det offentliga” ska utarmas ytterligare genom genom neddragningar eller privatiseringar, tycker jag nog att vi har en del alternativ i det kommande valet.