Idealt ser jag politikerns ståndpunkt utvecklas genom två processer. Den ena ”uppåt” genom möten och umgänge med ”partiet”, en sorts anrikningsprocess som leder till en begreppslig (abstrakt) förståelse men samtidigt fjärmar politikern från den mer okontrollerade vardagen. Den andra rörelsen går ”nedåt” (förhoppningsvis) och tvingar ”den anrikade” politikern att konfronteras med den okontrollerade (konkreta) vardagen. Båda processerna blir således ömsesidigt beroende och påverkar (bör påverka) varandra. Nu finns det som bekant en hel del som förhindrar dessa processer (karriär, partipiska, populism m.fl.).