”Vi vill inte VÄLJA vård. Vi vill bara HA vård”, skriver Annie Croona (Dagens ETC) apropå problemen att hitta rätt bland vårdgivare i Stockholm
Den som vill fördjupa sig i effekterna av Lagen om vårdval (LOV) rekommenderas att läsa Du sköna nya vård – Friska vinnare och sjuka förlorare av journalisten Anna Gustafsson. Hon konstaterar att vårdvalet har gett störst tillgång till vård för de som minst behöver den (The Inverse Care Law).
”Regionens sjukhus går mot rekordunderskott med 2,4 miljarder”.
Så här tänker jag, en ”vanlig” medborgare: Sjukvården kan väl knappast producera något överskott på samma sätt som tillverkningsindustrin, eller? Ja, möjligen kan man sälja vård till någon som inte betalar med skattepengar och därmed generera inkomst …🤔. Men om ”vården” går med underskott finns det väl egentligen bara två orsaker: pengar förslösas på ett vårdslöst sätt eller det har helt enkelt budgeterats för lite. Det är förstås möjligt att det försvinner en del medel ner i ”svarta hål” men jag tror att det allt överskuggande problemet är att tillförs för lite resurser.
I Sverige för vi tillförlitlig statistik (eller har i alla fall gjort sen urminnes tider). Dett innebär ju att det är möjligt att prognosticera kommande vårdbehov; vi vet statistiskt hur många som kommer att behöva vård av något slag. Om ambitionen då är att den offentliga vården ska ge vård efter behov, kan det väl inte vara så svårt att budgetera för detta?
Allt detta kokar förstås ner till att om vi vill ge alla medborgare en adekvat vård, måste det budgeteras för detta; det blir följaktligen en politisk fråga.
”Rekordunderskott” kan då bara inträffa vid katastrofer som krig, pandemier eller naturkatastrofer eller andra oförutsedda händelser.
Idealt ser jag politikerns ståndpunkt utvecklas genom två processer. Den ena ”uppåt” genom möten och umgänge med ”partiet”, en sorts anrikningsprocess som leder till en begreppslig (abstrakt) förståelse men samtidigt fjärmar politikern från den mer okontrollerade vardagen. Den andra rörelsen går ”nedåt” (förhoppningsvis) och tvingar ”den anrikade” politikern att konfronteras med den okontrollerade (konkreta) vardagen. Båda processerna blir således ömsesidigt beroende och påverkar (bör påverka) varandra. Nu finns det som bekant en hel del som förhindrar dessa processer (karriär, partipiska, populism m.fl.).
Under ett veckoslut gjorde hustrun och jag en liten minisemester till Karlsborg, ca 160 km i vardera riktningen (320 km/32 mil). Hemma igen avläste jag bränsleförbrukningen per 100 km till 4 L, alltså 0,4 L/mil. Dieseln kostar nästan 25 kr/L d.v.s. 10 kr/mil med min lilla dieselmotor. Bränslekostnaden bör då bli: 32 mil * 10=320 kr. Det uppseendeväckande är att detta bränslepris är ungefär samma pris som för de 2L (4*0,5L) öl vi intog till maten under de två dagarna. Har vi orimliga bränslepriser eller är det ölet som är för dyrt? Öl kan man förstås göra själv; det är värre med diesel.
Jag fastnar för några rader av Sven-Eric Liedman: ”Att kunna bokstäverna är inte detsamma som att kunna läsa.” Det är lite analogt med något jag ibland hade anledning att hävda i mitt yrke: Att prata är inte detsamma som att säga något (”Säger du något eller pratar du bara?”).
Liedman skriver en artikel i DN om vad som krävs för en reflekterande läsning.
Jag läste nyligen en text där ordet ”krigsherrar” förekom. Jag har inte funderat närmre över beteckningen tidigare men det kom kanske lite närmre när man dagligen ser till tänderna beväpnade män i traditionell klädsel patrullera gator i Afghanistan. En första tanke är kanske att de är den fysiska manifestationen av krigsherrar. ”Krigsdamer” är i princip helt frånvarande i gatubilden.
Bilder är starka påverkansmedel och jag skulle tro att vi utan närmare eftertanke föreställer oss krigsherrar som skjutglada skäggiga galningar från ”främmande kulturer”.
Om vi tänker ett (eller några steg) längre, är det nog så att de verkliga krigsherrarna och säkert också några krigsdamer inte nödvändigtvis går omkring och skjuter på gatorna utan istället befinner sig i bakgrunden och drar i de trådar som leder till de mer visuella aktiviteterna. Om vi betraktar krigsherrar och -damer på det sättet, får vi betydligt fler att välja bland. Ibland ser de ut som vi och rör sig sällan i gatumyllret.
Partiledningarna (i alla fall Liberalernas) börjar agera som fotbollsklubbarna. Liberalerna har ju länge legat på nedflyttningsplats och nu har de lyckats värvat Lotta Gröning, till namnet socialdemokrat, för att förstärka sitt lag inför ”slutspelet”. Gröning verkade inte ha något problem med att dra på sig Liberalernas matchtröja.
Hörde i går att nästa Agenda på SVT ska bli en två timmar lång sändning om ”gängvåldet”. Ett sådant tema bör sitta som hand i handske för det blåbruna blocket. Man undrar om det inte finns samhälleliga problem av större vikt för folk i gemen. Hur vore det att diskutera t.ex klimatarbete, hyressättning, bostadsbyggande, privatiserad sjukvård, pensioner, marknadsskola, utförsäljning av allmän egendom, gigjobb, arbetskraftsinvandring, arbetsvillkor för att ta några exempel på sådant som berör oss alla eller i varje fall väldigt många.
I dagens BT (6/12) har Jesper Strömbäck en intressant krönika om hur media konstituerar verkligheten. Det medierna väljer att rapportera om blir i någon mening det som händer i samhället.
Därför menar jag att när SVT ständigt fokuserar på ”skjutningar” och ”gängvåld” så blir vi invaggade i att det är detta förfärliga som händer i Sverige medan de verkliga problemen ”går under radarn”.
Jag vaknade till lite idag och kände den gamla språklusten spira när jag läste en krönika av Jesper Strömbäck i vår lokaltidning. Strömbäck påpekade att det numera allt oftare heter ”migranter” d.v.s folk som rör sig mellan länder. Migrant blir ett abstrakt begrepp befriat från flykting- resp asylkonnotationer. Det blir liksom bara människor i rörelse utan att skälen anges. Vi behöver inte ta ställning till om det är människor som flyr för sitt liv.
Det finns många sådana här ord och uttryck som formar vår verklighetsuppfattning utan att vi tänker på det. Termen ”arbetsköpare” som vänstermänniskor ville introducera har väl aldrig riktigt slagit igenom och därför säger vi alltjämt ”arbetsgivare” även om det förstås finns ett ömsesidigt beroende.
Den numera bortgångne f.d. kulturministern Bengt Göransson uppmärksammade mig under en föreläsning på uttrycket ”skattebetalarnas pengar” som riktar uppmärksamheten mot att det är mina pengar som någon vill ta ifrån mig. Att ”betala skatt” till det allmänna blir något annat (men alltjämt en börda förstås).
Det finns naturligtvis många fler sådana här ord som formar vår verklighetsbild (”friskola”, ”fossilfri” etc.).
Det måste väl vara nåt fel med vårt sätt att producera (och konsumera)?
Det kom ett reklamutskick från en känd säljare av bildelar. Eftersom jag är måttligt intresserad av bildelar, bläddrade jag lite planlöst tills jag kom till ett avsnitt om vindrutetorkare. Det visade sig att det var mer än femton (!) sidor med vindrutetorkare till olika bilmodeller.
Att torka bort vatten från en bilruta kan väl knappast vara ”rocket science”?